För jag mår bra idag igen! Sov iofs till 12 vilket inte är optimalt men inte hela världen för jag har varit optimistisk o effektiv idag, har tvättat, bakat bröd o gått en promenad. Snart ska jag hänga upp tvätten också o sen ska jag göra ugnspannkaka åt karln o barna.

Lyssnar på Looptroop, Promoe, Timbuk o Governor Andy idag o mår bra av det. Får mig att känna mig pepp på MITT liv. Men eftersom att jag är så medveten om mina problem har jag insett en sak. Min ätstörningsproblematik är inte över på långa vägar. Kör kolhydratsfri kost just nu. Min psykolog anser ju att det är ok. Ett problem som vi får ta tag i senare. Just nu ska vi koncentrera oss på att göra mig fri från mitt självskadande.

Iaf. Jag mår ju illa typ hela tiden o äter hungerdämpande mediciner för jag vägrar gå upp i vikt som en biverkning av de andra medicinerna. Jag är väldigt nöjd med att kunna äta hungerdämpande för det blir nån form av garanti att jag inte kommer gå upp i vikt. Jag äter ju desto mindre nuförtiden o fastän illamåendet är obehaglig så är jag nästan lite glad (näe, inte glad, det är ett alltför stark ord, men nöjd) att jag är det för då kan jag inte äta för då kommer det upp igen. Jag kan stå ut med illamåendet men står mer än gärna över att kräkas.

Men det är inte bra att jag resonerar såhär. Jag vet, jag vet, JAG VET! Gick ju på en ätstörningsklinik i höstas o vintras, gick i dagvård där tre dagar i veckan o lärde mig att äta normalt igen, vägdes en gång i veckan o hade samtal o förde matdagbok. Vågade tom äta kött, åt TOM FALUKORV! (helvete vad äckligt! ALDRIG MER!) Vi hade vila efter alla måltider o lyssnade på avslappnande skivor med medveten närvaro. Sen hoppade jag av. Det blev för mycket att gå i två behandlingar samtidigt. Människor med borderline har ofta problem med mat så då resonerade jag o min psykolog att dbt:n skulle vara min primära vård. Det känns bra så.

Men nu börjar det märkas allt tydligare att jag faller tillbaka i samma gamla spår. Mår bra av att äta mindre, blir glad när jeansen sitter lite lösare. Men jag vet inte om jag går ner i vikt. Det finns ingen våg här hemma hos min kille. O jag vet att vågen är en hemsk trigger som jag mer än gärna undviker. Sist jag vägde mig blev jag så knäckt att jag låste in mig i badrummet med en kniv men panikringde psykologen istället o han fick mig att lägga ifrån mig kniven o spola handlederna med iskallt vatten istället.

Frågan är vad jag ska göra åt detta. Om jag låter det gro kommer det bli allt starkare o mina mediciner har sämre förutsättning att hjälpa mig o må bättre. Hörnstenen i min behandling är sömn, näringsintag, motion o medicinering. Jag gör ju mig en björntjänst genom att neka mig mat. Min kille har redan börjat kommentera mitt ätande. Av ren kärlek såklart. Men om jag ger min ätstörning utrymme att gro kommer jag avsky att någon lägger sig i mitt ätande, eller icke ätande kanske man ska kalla det. Då spelar det ingen roll om det är min kille, min mamma eller en kompis. För ätstörningen styr mig, den kommer innefatta ritualer om hur det ska gå till o det är nästintill heligt. Det här kommer i sin tur troligtvis att tära på min relation till alla människor, speciellt med min kille för vi har bestämt oss för att flytta ihop, o jag bor här hos honom redan nu praktiskt taget. Jag försämrar förutsättningarna för vårat förhållande o det vill jag verkligen inte. Jag älskar min kille. Jag älskar hans barn.

Jag tror att jag måste ta upp detta problem med min psykolog o i gruppterapin för där finns ytterligare två andra psykologer. Jag vill inte sätta krokben för mig själv redan nu, det är bara dumt. För det här är riktig kärlek. Jag mår bra av att vara med honom. Hans barn ger mig glädje o har fått mig att inse att jag själv vill ha barn i framtiden, det är mer än vad jag någonsin har kunnat känna förut. Jag utvecklas med dem. Jag kan kommunicera med min kille. Han slår inte dovörat till, han för en öppen dialog. Varför skulle jag vilja sabba detta? Nej, jag ska ta tag i detta problem. Hungerskänslorna har redan börjat avta vilket betyder att magsäcken har krympt.

Jag lovar mig själv att ta tag i detta. Jag vill kämpa för mitt liv.