Nu har det gått sådär lång tid sen jag uppdaterade bloggen sist. Jag har haft både dåliga o hyfsade dagar.

Någonting positivt som jag ser fram emot är Egyptenresan om typ 2 1/2 veckor. Lever verkligen på den känslan, det är min tillflyktsort i huvudet som jag kan fly till när det känns jobbigt. Resan känns som ett tillfälle att ge själen näring med typ 200% som ska räcka ett tag framöver. Jag vet hur bra jag mår av att resa. Det är som att alla problem inte fanns. Det enda som jag är lite rädd för är dippen efter resan. Det hände nämligen förra året efter både Greklandsresan o Turkietresan. Jag mådde ännu sämre än innan resorna. Tänk om det blir en sån nedgång igen. Fast å andra sidan så har jag terapin att luta mig tillbaka på så det känns som att jag har bättre förutsättningar denna gång. Jag inser hur mycket jag behöver terapin. Är så tacksam över att ha fått sån fin hjälp. Jag kan ärligt säga att jag saknar tillbaka till terapin efter ett par dagar. Så mycket ger det mig o jag vill suga i mig all kunskap o redskap som vi får.

Jag har varit lite bråkig sen jag skrev sist. För lite mer än en vecka sen kände jag mig så tom i själen att jag valde att dricka vin. Det låter hemskt. Det låter som att jag ville dränka mina sorger i alkohol. Det låter som att jag valde alkoholen som stöttepelare. Jag skäms faktiskt. Jag hade haft en tuff vecka, jag hade många sårbarhetsfaktorer på min sida. Jag borde ju veta bättre än att blanda in alkohol då. Det kan bara gå fel o det dumma är ju att jag vet om detta. Jag har min problematik o bör då ta ansvar för att känna efter hur det känns o om det är rätt tillfälle att ta nåt glas vin. Men jag ville inte bry mig, jag ville inte ta ansvar, jag ville inte vara borderline, jag ville vara som alla andra. O jag valde inte att dricka nåt glas vin. Jag drack en flaska o det är väl tillräckligt för alla att bli full.

Så jag blev full. Det kändes härligt att känna sig normal för en gångs skull. Jag kunde umgås med vänner o vara som dem. Det var härligt.

Men vad jag försökte dölja blottade sig till slut. Jag grälade med min pojkvän efter att han hade dragit ett torrt skämt. Om inte jag hade haft så många sårbarhetsfaktorer på min sida är jag säker på att det inte hade gjort så ont som det gjorde. Hade jag varit nykter hade jag troligtvis fortfarande blivit sårad o arg men inte hysterisk. För jag hamnade där på golvet igen o bankade huvudet i golvet o ville försvinna.

Jag var arg i tre dagar. Arg på min pojkvän. Han var inte arg. Jag var passivt aggressiv o det var inte kul för varken mig eller min pojkvän. Till slut pratade jag med honom. Allt löste sig.

Men nu har jag lovat mig själv (främst) men även min kille att jag hädan efter ska känna efter hur det känns i själen innan jag väljer att dricka ens ett glas vin om vi tex äter middag. Jag inser att jag måste ta mer ansvar än kanske andra människor som inte har min problematik. Eller så borde alla människor göra som mig, ta ansvar, känna efter o se till sina sårbarhetsfaktorer o sedan ta ett beslut. Jo, det låter faktiskt ganska sunt tycker jag.

Men jag har inte bara varit bråkig. Jag har varit ganska bra också. Jag har gjort framsteg (tror jag). Det säger min psykolog iallafall. Jag vågar tro på honom. Jag vet att jag har haft två konstruktiva samtal med min pojkvän. Utan att bråka! Efteråt har jag känt mig tillfredsställd o validerad.

Däremot har jag slutat ta seroquel för det gjorde att jag sov för mycket, i snitt 12 timmar per natt. Psykologen berättade att det kan göra mig mer deprimerad. Så nu sover jag inte på nån medicin vilket resulterar i att jag sover väldigt dåligt. Jag är ännu mer trött nu o vaknar varje natt. Nu tror jag att jag sover för lite istället. Jag har sömntabletter som jag kan ta men jag vill gärna tro att nästa natt, då kommer jag banne mig sova ordentligt. Men det har inte hänt än. Jag funderar på att ringa läkaren o diskutera min medicinering med henne. Undrar om jag ska byta antidepressiva också.

Har haft ett par jobbiga dagar. Kunde inte ens gå till psykologen idag. Fail.

I söndags satt jag med redo med rakbladet i handen igen. Jag gjorde inget med det men har klösmärken i pannan o ena armen. Det är så lätt att tänka nu i efterhand att jag borde ha hållt mig till krisplanen men när det blir så jobbigt som det blev i söndags så försvinner allt vett i huvudet. Men jag borde ha gjort annorlunda, det är jag medveten om. Jag blir besviken på mig själv.

Känner mig fortfarande utslagen idag. Har sovit fram tills nu. Vaknade av alarmet vid halv sju tiden o ringde till psykologen o lämnade återbud. Förra veckan var tuff, hoppas att det känns bättre imorgon så att jag orkar mig iväg till färdighetsträningen.

Jag är definitivt i en svacka, jag vill så gärna bli av med alla tankar i huvudet. Drömmer jättekonstiga drömmar igen men tar seroquel för att iaf kunna sova. Det är väl viktigare att kunna sova (med konstiga drömmar) än att inte kunna sova.

Men jag känner att jag isolerar mig igen. Det brukar jag göra när jag mår kasst. Jag hoppas verkligen inte att jag förlorar vänner. Det är nog svårt för dem att förstå vad som händer inom mig. Förutom E då, han förstår nog bäst av mina vänner. O Paulina. Det är så svårt att förklara för någon hur ens tankar går, hur man kan känna sig så rotlös o ifrågasätta ens existens. För de flesta tycks verkligheten vara så konkret. För mig är golvet konkret när jag ligger på det. Men jag vet inte vad verkligheten är.

Jag vill så gärna sova bort allt just nu, vakna upp o må bättre eller iaf kunna förstå vad som är verkligt. Jag ska nog försöka utöva medveten närvaro när jag skrivit klart. Känner mig så oerhört sorgsen just nu. Men jag vill inte gråta. Vad ska jag gråta över liksom. Ändå känner jag att tårarna inte är långt borta. Det här är en av de jobbigaste känslorna som finns. Jag kan knappt sätta ord på det.

Jag pallar inte gå in på fejan o läsa folks uppdateringar, det gör mig mer sorgsen. Jag pallar knappt ha mobilen på, den är mest på flygplansläge o så lyssnar jag på offlinespellistor. Jag är liksom fast i det läget för just nu fixar jag inget annat. Fixar inte att sminka mig eller fixa håret. Det sitter i en knut o ansiktet känns oljigt. Såhär är det att vara deprimerad. Jag har katterna här i närheten, de kan inte skada mig på nåt sätt, de kan inte säga något som sårar mig. De ligger i närheten av mig eller på mig, de ger värme. De tar inget av mig, de bara ger. Jag pallar inte att ge någon någonting i det här läget. Därför kan jag inte vara ute bland folk eller med vänner. Jag känner mig som ett roadkill. Fastän jag är i det här läget inser jag att jag ändå har självrespekt (tror jag). Jag brukar ge andra människor (det är min uppfattning) ganska mycket, fast det kanske inte är sant. Känslor är ju trots allt inte fakta, de är personliga uppfattningar. Men jag upplever iaf att jag försöker ge mycket o därför tror jag att jag har självrespekten kvar för att jag nu tar avstånd o bara är. Då kan jag inte ge. Men i den meningen är jag ju inget helgon som är osjälvisk till 100. Fan vad jobbigt det blev att förklara. Känner att jag är självgod. Helvete. Har fortfarande inte alla hästar hemma.

Jag har varit uppe hela natten igen. Förflyttade mig till soffan kring midnatt o har gosat med katten o försökt sova. Kasst. Sakta har jag sett mörkret försvinna.

Grät innan jag somnade vid tio o sov i typ en timme. Tårarna bara kom. Nu känns det sådär hopplöst igen. Jag tog inte seroquel igår kväll. Tror att den kommer göra mig tjock. Kände mig tjock hela dagen igår. Vågar inte äta vanligt längre. Försöker hålla mig till två mål om dagen, ciggen täcker resten.

Jag tror inte mitt dåliga mående beror på att jag har skippat ta seroquel för jag tog det natten innan o jag mådde dåligt igår iaf. O så grät jag under färdighetsträningen i onsdags o kopplade bort sådär som jag skrev. Jag har nog en svacka. Medicinerna fixar ju inte mig, de hjälper bara till så jag har förutsättningar att ta in terapin eller ja, iaf deltaga.

Jag har såna där existentiella tankar igen som snurrar o snurrar runt i skallen på mig. Tänk om inte jag ens blir 30? Vad är jag för en människa egentligen. Jag borde kunna blicka framåt o njuta av livet lite mer vid det här laget tycker man ju. Men jag kan inte. Det känns inte som att det finns nån morgondag. Tänk om jag dör i sömnen? Att alla de där ciggen sätter stopp för mitt hjärta eller att jag inte får nån luft. Eller att Allt det här som jag tror mig vara verklighet egentligen inte finns på riktigt. Det kanske bara är en riktigt djup dröm. Om jag skadar mig så kanske det inte kommer nån blod för att inget av det här är på riktigt.

Hur ska jag veta vad som är sant. I drömmar kan det göra ont för man tror på det man drömmer. Drömmen är ju den sanningen man vet just då. Jag är så tvådelad just nu. Är Rasmus päls så mjuk som den känns nu när han ligger bredvid mig eller är det ett påhitt av mitt undermedvetna. Vad gör jag om det inte är sant? Jag kan inte greppa verkligheten. Jag vill inte tro att det ska behöva göra såhär ont, det finns ingen mening med det.

Jag försöker lyssna på musik för det är konkreta ljud i mina öron som inte jag har komponerat. Då kan jag ju inte ha hittat på dem. Min hjärna kan inte ha skapat hela album med musik, någon annan har gjort det. Det är ju jag som väljer att lyssna på det alltså spelas det inte hur som helst alltså borde det på riktigt.

Fast tänk om jag ligger i koma o drömmer allt det här. Någon annan kanske spelar musik i mina öron just nu. Nåt känns inte så övertygande om min existens nu i denna stund. Som att själ o kropp är skilda från varandra.

Jag har inte alla hästar hemma just nu.

Jag har upptäckt att jag har börjat ”stänga av” på sista tiden. Förra veckan gjorde jag det samt på färdighetsträningen igår. Jag hade tagit min seroquel natten innan, 150 mg som hjälpte mig att sova jättebra. Dessvärre får jag en bakiskänsla av det dagen därpå. Jag har tidigare tagit 75-100 mg men nu tog jag 150 mg för min läkare tycker att jag ska ta det. Det var jättetrist att inte vara närvarande på färdighetsträningen igår för jag tycker att den ger så mycket när man går igenom saker o ting i grupp. Man får en känsla av att inte vara konstig för de andra i gruppen kan känna som en själv ibland. Jag kunde redovisa mitt veckokort med de färdigheter som jag har övat på samt redovisa hemuppgiften. Jag behövde liksom inte lyssna o ta in information så det gick bra. Efter pausen skulle vi gå igenom ett nytt kapitel, känslohantering, något som jag verkligen har sett fram emot då jag verkligen har problem med det. Men det gick verkligen inte att koncentrera sig, jag försökte lyssna o lyssna men INGET gick in. Jag förstod inget. Jag kan inte säga nåt som vi gick igenom. Känns så himla trist. Sen började jag gråta utan anledning, jag kände mig så förvirrad o ledsen.

Det blev precis som i torsdags, det blev gröt i huvudet på mig, jag förstod verkligen ingenting. Jag blev handlingsförlamad. Psykologerna pratade med mig efter sessionen. Det minns jag. Men jag minns inte vad som sas. Det är inte en trevlig upplevelse. Jag var alldeles darrig när jag gick därifrån o kunde knappt hålla i ciggen. Ramlade nästan med cykeln. Vad fan var det som hände?

Efter en stunds cyklande o med musiken i hörlurarna gick jag på autopilot igen. Jag cyklade samma väg som alltid, la knappt märke till musiken. Jag blir rädd för mig själv. Nu har det hänt två gånger den senaste veckan. Jag måste prata med min psykolog om det. Han konstaterade att det är ett nytt fenomen i mig som inte har visat sig sen jag påbörjade terapin. Det får mig att känna mig nedstämd.

Men kanske har jag varit mer nedstämd på sistone för att jag har glömt ta nattmedicinen flera nätter på raken. Fast jag tog ju medicinen natten mellan tisdag-onsdag så då borde det väl inte ha triggat min blackout? Vet inte om jag får ringa min psykolog angående detta eller om jag ska vänta tills tisdag. Vi har ju en överenskommelse att jag ska ringa honom om det är nåt akut eller om jag känner för att skada mig själv eller ta överdos mm. Just nu känner jag mig bara nedstämd, det klassas nog inte som akut.

P berättade för mig att seroquel visar positivt för metadon i kissprov o att det har en massa konstiga biverkningar. Det kanske vore bra att prata med läkaren om att byta tillbaka till abilify. Så himla tråkigt med medicinsk inställning. Jag tror att man kan hålla på i evigheter med att finna de rätta medicinerna för just en själv men då får man nog stå ut med biverkningar o punga ut en massa pengar. Inte så sugen på det. Mina mediciner är så jäkla dyra redan nu. En kostar 1800 kr! Helvete…

Oj nu har det gått sådär länge sen igen sen jag sist skrev! Skärpning! Jag vet ju att det hjälper att skriva av sig.

Förra veckan var både bu o bä. I torsdags blev det jobbigt igen. Vad hände? Hm, ja, bråk med killen igen. Det var måndagens drygande som egentligen var grunden, jag kände att vi behövde prata om det men så blev det inte. Vi löste min killes problem men inte mina. Hela grejen triggades av något helt annat dock. Jag har en tendens att bli tyst när jag är arg eller ledsen. Det är inte bra o jag jobbar med det i terapin. Men i torsdags försökte jag prata men min kille har en tendens att gå på för hårt. Iaf när han känner sig attackerad. När jag känner mig attackerad behöver jag tänka jättemycket innan jag öppnar käften. Ibland stänger jag av helt. Det är en försvarsmekanism har jag fått lära mig i terapin. Jag stänger av när det blir för mycket, när det pushas för mycket o när jag tänker för mycket o för snabbt. I torsdags blev det så, det blev potatismos i mitt huvud efter att ha tänkt för mycket. Det blir liksom dominoeffekt på allt i mitt huvud. Det är svårt att förklara hur man stänger av o vad som händer i mitt huvud. Men rent konkret får jag inte ut nåt ur munnen, jag glömmer bort saker o ting snabbt o kvarstår en tomhet i mig. Jag vet bara att jag är ledsen o gråter. Det uppstår nåt apatiskt tillstånd. Då behöver jag oftast lägga mig på golvet för att känna marken under mig. Det är då golvet blir en trygghet för det är så konkret, allt annat, speciellt mitt huvud o tillstånd är inte konkret på samma sätt. Så då hamnade jag på golvet igen. Jag minns sen att min kille kom o lyfte upp mig men vad jag gjorde innan minns jag inte. Det är tråkigt att jag får minnesluckor när jag är ledsen men det är väl ett sätt att skydda sig själv. Jag låg vaken i sängen hela natten, hade sån fruktansvärd ångest men tog ingen stesolid för min kille har gömt burken o jag ville inte väcka honom.

Dagen därpå mådde jag som ett roadkill. Skulle egentligen iväg på läkarbesök men lyckades få läkarsamtalet per telefon. Skönt! Sen låg jag på soffan resten av dagen o hade ångest. Nånstans där i ångesten kände jag att jag var tvungen att få ur mig allt jag ville förklara för min kille så jag bestämde mig för att skriva ett brev till honom. Jag lyckas uttala mig bättre icke verbalt än verbalt. Det jag skriver här i bloggen skulle ta mig evigheter att förklara verbalt, speciellt om någon skulle avbryta mig o så skulle man tappa den röda tråden. Jag skrev iaf ner allt o hoppades på att han inte skulle känna sig attackerad o att jag gjorde mig förstådd.

Han kom hem, läste brevet o kom o la sig bredvid mig. Allt var som förr, han blev inte arg, han kände sig inte attackerad, vi bråkade inte mer.

Så var den konflikten löst. Jag kunde andas ut.

Sen kom lördag. Vi hade premiär grillning här o hade bjudit över vänner. Jag hade fått en flaska mousserande när jag fyllde år veckan innan. Jag var lite matt sen dagarna innan o bestämde mig för att se vad som hände om jag drack alkohol. Jag har ju blivit tillsagd att inte dricka mer än två glas vin i veckan för att det kan bli bakslag i mitt mående, att bakisångesten kan utlösa ännu mer ångest. Jag har hållt mig till överläkarens råd o inte druckit mer än två glas vin i veckan. Jag har inte druckit varje vecka heller, bara när jag fyllde år o förra veckan. Men iaf så var jag matt o orkade inte riktigt bry mig så jag drack mer än två glas. Jag blev inte mer full än vad jag blev förr innan jag började äta medicinerna. Jag har ju definitivt kommit över den där fjortisfasen då man dricker sig redlöst full. Jag är ju trots allt 25. Men jag blev salongsberusad. Ingen sprit, bara mousserande. Vi grillade o åt, jag var i gott o tryggt sällskap, J o M o killen var ju med. Runt midnatt gick vi o la oss. Vaknade upp vid åtta o kände mig inge bakis, kände bara att jag ville vädra så att det inte skulle lukta öl. Sov vidare till lunch ungefär. Vaknade o mådde inte dåligt, ingen bakisångest, inge ångest överhuvudtaget. Hade bara ett sug efter att måla. Tog fram en canvasduk o började måla. Sen var det kväll helt plötsligt o jag fick hämta barnen från sin mamma för första gången! Jag kände mig ganska hedrad faktiskt, det är ju inte mina barn o tidigare har jag fått stanna hemma när min kille har hämtat dem. Jag har själv skilda föräldrar o vet att det inte har varit lätt.

Nu är det måndag o jag har sovit bort halva dagen. Klockan är snart tre o killen o barnen kommer hem om lite mer än en timme. Jag saknar dem alla, de hjälper mig att må bättre, eller de ger mig hopp liksom, att jag nån dag kommer vara så stabil att jag kommer kunna ha egna barn o vara en bra o stabil mamma o flickvän.

Nu har jag varit hos psykologen igen. Vi pratade mycket om konflikter (som alltid). Vi försökte bryta ner varför jag blir ledsen/sårad/arg. Vi kom fram till att det oftast är pga kommentarer som jag upplever som kränkande eller angrepp på min personlighet. Jag känner även att jag inte kan försvara mig alltid. Ibland känns vissa ämnen oklara i mitt huvud, jag har inte svar på allt som jag känner. Jag vet bara att jag känner på ett visst sätt. Vissa ämnen är upprörande eller rent av heta ämnen för mig. Jag är annorlunda, vissa saker hör till borderline diagnosen, andra delar hör till min personlighet. Ytterligheterna som finns inom mig hör främst till diagnosen, de som oftast skadar mig. Andra delar, som min allvarliga syn på världen o att jag vill upprätthålla min syn på mig själv hör till personligheten. Allt detta kom vi fram till idag. Jag fick även lära mig att jag inte behöver kunna försvara mig, att jag inte behöver ha svar på allt, att känslan kan få vara den som den är, hur luddig den än är. Jag kan istället välja att byta samtalsämne. Detta känns lite underligt för mig för jag upplever då att jag är intellektuellt underlägsen. Jag försöker inte vara bättre än någon annan utan vill veta mest om mig själv o ha svar på allt. Jag har dock insett att de existentiella frågorna inte har nåt svar just nu. Jag måste finna mig själv först o sedan kan jag få svaren.

Psykologen ansåg även att jag har varit väldigt wisemind på sistone, att jag var hemma i nästan två veckor. Han tyckte iofs inte att det var bra att jag flydde från en konflikt, den borde jag ha tagit på direkten o sedan åkt hem. Så jag fick 50% rätt i mitt agerande. Jag kände att jag inte kan gå på autopilot mer, att jag inte kunde hänga upp mitt liv på min kille, att jag faktiskt har egna intressen, att jag vill gå på behandlingen o suga i mig så mycket som möjligt, att jag har en kärlek för konst o att jag verkligen vill måla igen. Jag vet att jag kan stå på två egna, det är inte det som är problemet. Problemet är snarare att jag väljer gå på autopilot o göra samma misstag som tidigare utan att ta lärdom av dem. Ett typiskt beteendeproblem som jag har är att jag blir så engagerad i andra människor o gör allt för att tillfredsställa dem på alla möjliga sätt. Jag gör alltså för mycket. Sedan upplever jag att den andra personen inte gör lika mycket för att tillfredsställa mig. Självklart blir det ju så men det är ändå ett val som jag gör. Andra människor har liksom inte tillfälle att göra lika mycket. Då är det ju jag som medvetet startar en konflikt, främst med mig själv i slutändan. Jag borde engagera mig själv i mig själv o självvalidera mig. Detta gjorde jag under mina två veckor hemma. Jag kunde även stå ut med känslan att det hade blivit knas pga MITT beteende. Därför fick jag wisemind poäng av psykologen. Jag inser ju detta.

Men dessa angrepp på min personlighet som jag upplever är ibland genuina enligt psykologen, för vad jag känner är ju sant för mig. Jag har ju som sagt alltid varit allvarlig, velat suga i mig så mycket kunskap som möjligt, varit annorlunda, lyssnat på annorlunda musik, alltid velat tänka o ha åsikter om saker o ting, varit en rebell, varit känslig, varit engagerad o passionerad, inte velat känna mig intellektuellt underlägsen, att jag är lite pryd o velat framstå som ordentlig o inte legat med vem som helst osv. Så dessa saker hör till min personlighet enligt psykologen men även till diagnosen. Det är svårt att skilja dessa åt ibland. Ytterligheten av allt det som jag rabblade upp hör till diagnosen, det svart-vita tänket. Vissa människor med borderline är min totala motsats. Det är dessa ytterligheter som är typiska för borderline.

Men självfallet kan man inte gömma sig bakom diagnosen o göra diagnosen till sin identitet. Jag påminner mig själv om detta o därför jobbar jag stenhårt på att förändra mina beteenden. Ibland går det någorlunda ok, andra gånger går jag på autopilot. Åh den ständiga kampen om rätt. Vissa saker kan kännas rätt men vara så fel. Ibland kan det kännas fel men vara rätt för att jag inte är van.